Med stjärtlapp genom Vindelfjällen

Hittills under utbildningen har vi knappast varit bortskämda med finväder, och visst gick många av tankarna inför turen kring hur vi skulle hantera kyla och eventuell storm. Att flera av dagarna skulle genomföras i t-shirt och uppkavlade byxor hade vi knappast räknat med. Eller att vi skulle få in sju topptursdagar.

Under turens första dag skojades det om att nu är det bara att njuta av värmen och utsikten, kanske resten av turen blir i ett flatljusmoln. Vi hade då siktet inställt på att göra ett basecamp i Skiebleskalet, vilket vi slog upp dag två. Första toppturen gick upp Tjånka, till blå himmel och frisk vind. Tjånka, vars topp bestod av en magnifik blomkålssnö-kreation så vi inte skulle bli alltför kaxiga i vårt utförsåkande. Redan på denna första tur fick vi försmak av att det var på nordsluttningarna vi skulle leta för att hitta den fina snön. Medan små kullars sydsluttningar bjöd på bästa skjärtlappsåkningen.

Ganska passande fick våra kroppar en vila under dag fyra, en vit dag. Här byggdes turens finaste dasspalats (okej, Emils Luspas-dass kanske kan konkurrera). Finfin blocksnö och bra snösågar.

Gruppens nästa mål var Rierruogájsie (1611 möh), den högsta av Ammarfjällets toppar, men med fortsatt gråväder bestämde vi oss för att bryta läger och röra oss vidare genom skalet. I takt med att vi förlorade höjd på andra sidan lättade också sikten. För att ge oss ett bra utgångsläge för toppen följande dag slog vi läger vid Stievkajuhka alldeles intill renvaktarstugan. Där jokken var lite öppen fick vi lyxen att inte behöva smälta snö, även om vattnet var mer eller mindre isblandning bara efter de få minuter tillbaks till tältlägret. Någonstans här började vi dock inse på allvar att, då vi inte kunde räkna med särskilt mycket öppet vatten, matchade bränsleåtgången knappast mängden vi hade i våra pulkor. Så fick en liten bränsleönskan studsa via satellit till Emil. Bra med halvtidsmöte i Luspas.

Rierruogájsie. Den vältrafikerade, som i två okända människor. Där stavarna höll på att flyga ur händerna längs toppkammen. Där Märta fick träna utförsåkning på splittad splitboard. En härligt lång dag, då den egentorkade maten smakade bättre än någonsin.

Nu var det dags att styra skidspetsarna mot Luspas. Vi passerade Dalavardo, följde leden några kilometer och som jag minns var det första dagen då det var skönt att tidvis få trädens skydd från den brännande solen. Vi fann en fin lägerplats just nedan trädgräns på väg upp mot Vuoksjávrátje. Följande dag svalkade vinden desto mer när vi skidade över kalfjället. När vi mitt på dagen nådde Luspas var Åsa, Emil och de två andra grupperna redan på plats och hade byggt upp ett fint tältläger.

Vi stannade vid Luspas tre nätter och passade på att tura upp på kringliggande toppar. Nuortabe Luspas i solnedgång. Tsáŋátjåkka (1641 möh) som Calazos karta missat hälften av höjdkurvorna på och slutligen toppen 1505 i illamående flatljus. Dessa hade en sak gemensamt, de sluttade inte åt norr. Aningen trötta knän efter parerandet av alla vindpinade, solpåverkade sastrugi.

Som sista grupp lämnade vi Luspas och skidade vår längsta dag, förbi Skaule och slog upp ett nytt basecamp nedan Vuördnietjåhkka/Dåriestjåhkka. Vi upptäckte snart att vi inte var ensamma vid det här lägret, utan detta tycktes även vara hemmet för ett större antal lämlar och möss. Deras intriger blev fin underhållning till vår stora förtjusning. Märta var inte fullt lika munter efter att de käkat upp hennes frukost. Turens finaste åkning fann vi just ovanför lägret och detta underhöll oss två dagar. Dessa dagar blev också början på värmeböljan. Kalla nätter, varma dagar och knappt ett moln på himlen under resten av turen.

Vidare över Björkfjället hemåt. Märta, Hanna och Simon fick den fantastiska idén att titta på soluppgången från Vuoraktjåhkkas (1245 möh) topp, och ställde därmed klockan på 03.30. På turskidor och till vackert röd/lila himmel bar det av. Men toppen var isig, stighudar krånglade, Hanna var kaffesugen och dagarnas enda moln drog igen just där solen skulle kika fram. En av oss tyckte i varje fall nedfarten var rolig, vi andra var tacksamma att ha överlevt.

Mot Kungsleden. Sluttningen ner mot Lisvuojavrrie bjöd på lärdomar. (1) Ha rep lättillgängligt för att kunna åka bakom och bromsa pulkan. (2) Vältande pulkor kan väcka oanad frustration hos dess dragare, framför allt i kombination med ett ansikte täckt av soleksem och obarmhärtigt gassande sol. (3) När David åker utför med pulka spenderar pulkan mer tid i luften än i snön.

Drygt 400 höjdmeter utför mot Vindelälven återstod. Där bytte Hanna och David fjällskidorna mot fegskidor. Bra val att ta utförsbacken i den mjuka eftermiddagssnön, istället för frusen, guppig morgonsnö. Vi fick stå ut med totalrutten snö och ljudet av skotrar vid vårt sista läger nere vid älven.

Med tankarna på alla godsaker vi skulle frossa i när vi kom till civilisationen i Ammarnäs gick sista milen som en dans.

Klart slut lämmeltjut.


Tidigare Inlägg
Senaste Inläggen